Idag var den första lediga dagen på 13 dagar. Så sjukt obeskrivligt skönt! 

Jag har alltså sedan måndagen förra veckan jobbat varje dag fram till lördag igår. Vi skyller på taskig planering och avsaknad av självbevarelsedrift som jag tog på mig extra, när jag skulle ha varit ledig.

Jag har på schema att när jag jobbar helg så är sex arbetsdagar inlagda, då kan det bli ganska intensivt de dagar speciallt när man har andra uppgifter utöver omvårdnaden av våra boenden.

Då kan vi också lägga till intron av nya vikarier som sakta men säkert börjar trilla in till oss, dokumenation och allt som rör kvalitésamordnarrollen. Och vi får inte glömma de inskick som chefen ibland kan kräva sista minuten.

Och man får inte glömma all förberedelser inför APT-möten vi har var fjärde vecka. 

 

Många gånger älskar jag det! Att få jobba och sträva efter ett mål är tillfredställande på ett sätt att man känner att man kommer framåt.

Men det kommer de gånger man undrar va fasen man håller på med. Är det värt det? 

 

 

 

Men min lediga dag då?

De här med att koppla av och ha kvalitéledigt är inte riktigt min grej. Om man inte räknar med att ha svimmat i sängen och vaknar upp 12 timmar senare med att ha mobilen fastklistrad i ansiktet för att du somna mitt i en gruppchat men vännerna..