Ja, igår kväll kollade jag och sambon på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Jäkla tung-gympa att säga titeln, speciellt i onycktert tillstånd. Nej, flämt och sido! 

 

Men äntligen kollat på filmen som alla talar om. Nå, vad tyckte jag om filmen då? 

Filmen var ju bra! Men som man kan förvänta sig av Felix Herngren, så gav några av scenerna lite vemod och en djup bekymmersrynka. Nej, men allt som man såg, har ju hänt, det är vår historia och så är det. Okej, inte ordagrant det var mycket värre, men vi förstår poängen.

 

Men scenen med Oppenheimer, fick mig att känna efter. Vi alla vet vad han gjorde och vilka konsekvenser det gav och hur det har format vår krigshistoria.Nej, men det gav mig lite att tänka på, fick en lite olustig känsla.

 

 

Ja, sen kunde jag inte låta bli att se hur man målade upp den kvinnliga vårdaren på hemmet som han bodde i. Ni vet, vad man skulle göra av marsipantårtan är ju sånna bekymmer vi har när vi arbetar.

Vem ska äta upp den liksom? Den kan ju inte bara stå i där och se grann ut? Haha!   

 

Men filmen är verkligen bra! 

Den får av mig: