Typiskt mig!
Ja, tidigare lovade jag att jag skulle berätta mer eller mindre pinsam historia från Turkiet. Well, now it's time to tell you guys!
Ja, dagen i ära började med att jag & mamma skulle ta oss en trip till stranden i den extrema soliga dagen.
Väl där, får vi våra stolar från den trevliga "beach boy"-en.
Efter att ha legat där tillsammans med mamma behövde vi vatten. Mamma bad mig att gå och köpa lite vatten och jag spatserar iväg...
Självklart lämnar jag mina skor hos mamma och går i den stekheta sanden, som säkert har legat under solen i ca 45 grader.
Vilket jag upptäcker efter en mycket kort stund men dumt nog vände jag inte utan fortsatt att ta snabba steg till kosiken. Väl på "trä-gången" (i bild) trodde jag att faran var över. Men icke, tvärtom, mycket varmare. Då börjar jag att små springa (liksom eld i baken) och en av "beach boysen" ropade efter mig; hot, hot, hot! (i samma takt som jag sprang).
Väl framme köper jag vattnet och sandaler för vägen tillbaka. I know, don't tell me about it!
När jag kom tillbaka var jag rasande på mig själv och vårat parasoll hade ramlat utan att mamma hade lagt någon större notis på den. Då med blåsor under fötterna, skulle jag försöka sätta tillbaka den.
Gissa, jag fick inte ner den i sanden.
Då kommer en italienare i speedos till min undsättning och hjälpte mig.
Well, kanske inte rikigt en av mina ljusa stunder här i livet.
Mamma & Tony har fått ett gott skratt åt detta..